”Pust. Äntligen är hon fast…”

Vi började snabbt borsta av henne för nu hade det blivit bråttom till lektionen och vi hade flera andra hästar att borsta, plus att Fjording var lite smutsig bakom hennes ena *********** öra. Men det visade sig att det bara var ålen i den elegant stubbade manen. Jaha, då var det dags för benskydden. Inga omfattande komplikationer uppstod just idag… Sedan gick en av oss och hämtade sadeln och den andra värmde det fruktansvärt iskalla bettet. När vi kom till Fjording lade vi på sadeln, spände sadelgjorden lite lagom hårt (?) och förberedde oss mentalt för den stora utmaningen: att tränsa utan att få en förrymd Fjording i närheten av kraftfoderkärran som någon idiot hade ställt mitt i stallgången fast det var flera timmar till fodringen.

”Att människor inte kan tänka alls! Nån kan ju råka släppa lös en häst som får kolik och dör, det vore ju ganska brutalt olyckligt”, sa den av oss som värmde bettet. ”Suck.”